Susihus

Så kom den dagen vi hoppades aldrig skulle dyka upp. Vår älskade Kenzo har för sista gången tassat över sin älskade gräsmatta, smaskat leverpastej, skällt, svansat, pälsat ner, pussat oss, lekt med vattenspridaren, småbråkat lite med Bono. Idag har han fått somna in för gott. Stora tårar rullar ner på min kind och saknaden gör så ont att jag inte riktigt vet vad jag ska ta vägen.

Vår härliga semesterhelg i Italien fick ett konstigt slut, när vi kom hem i tisdagskväll var Kenzo jättedålig. Han har kräkts och varit vimmelkantig sen i söndags. Antingen har han fått en hjärnblödning, något på balansnerven eller om det är något annat vilket har gjort att han inte har kunnat hålla huvudet rakt och han har vinglat. Hemskt att se och efter att ha burit honom upp och ner för trappan så bestämde vi oss att detta är inte ett värdigt liv.

I eftermiddags efter en härlig solig vårdag, där han har fått leka i vattenspridaren, hjälpa till att tvätta bilen och äta massor av leverpastej, somnade han in lungt och fridfullt. Han har gjort det mesta med värdighet och även sin sista resa gjorde han så fint. Men rackans vad ont det gör i hela kroppen, tårarna vill aldrig slut.



Bild: Susihus - sista kortet på Kenzo, tagit idag på hans favoritplats i trädgården

Han skulle ha fyllt 13 år i juni och han har verkligen levt ett långt och lyckligt liv utan sjukdomar fram tills nu.
Vi saknar vår Kenzo så djupt att orden tar slut.

Kram