Susihus

Sjukdomen hundägande HUNDUS IDIOTUS

Hundägande,latinska hundus idiotus är
en sjukdom med långdraget förlopp.
Den kan drabba alla, oavsett kön,
ålder el tidigare status i samhället.
Tendenser tyder på att den i vissa fall
är ärftlig. Långtidsstudier har visat att
procenten som tillfrisknar är låg.
Man har även noterat att återfallsrisken
är stor hos patienter efter behandling.

Första symptomet är en oftast dold önskan
efter egen hund. Många gånger med en
diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på allvar
när patienten har köpt en egen hund.
Då ses de ute i vilket väder som helst,
tom när det haglar, regnar o stormar.
Under bästa sändningstid i TV vandrar
de omkring på gatorna likt zombies med
sina hundar.

Ett annat symptom som är väldigt vanligt är
att personen i fråga ses springa omkring
ensam i skogen, med ett tomt koppel i
handen samt en ansiktsfärg från högröd
till en blåaktig nyans vilt
skrikande "koooom hiiiiiiiit".

Erfarenheten säger att man inte bör
försöka få kontakt med den något
hysteriska hundägaren, då detta är totalt
meningslöst i lägen som ovan beskrivits.
Annars ses hundägare ofta stående
i samspråk med andra hundägare trots
att de bevisligen aldrig träffats förut
eller blivit presenterade för varann.

Stor tid och möda läggs alltid ned på
julklappar och presenter till hundens
födelsedag och även namnsdag.
Till högtidsdagarna köper patienten
ofta köttben och hamburgare i plast,
gärna med inbyggd pip.
Pipleksaken slås in i ett vackert
omslagspapper och under stort
hemlighetsmakeri ges presenten
exempelvis till jul eller födelsedagar
Då tas paketet fram under högtidliga
former för att föräras till en helt
oförstående hund.

I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden
till att bla omfatta sömnsvårigheter samt en
mer lättsinnig inställning till pengar.
I ottan, vanligtvis lördags o söndagsmornar
ses patienterna packa sina bilar. Matsäck,
kaffe o en extra kaffetermos, ryggsäckar,
tältstolar, hundfilt, hundar, sömniga barn samt
en motvillig partner. Efter varierande antal
timmars bilkörning tillbringas dagen oftast
enligt följande.

Sittande på de medhavda mycket obekväma
tältstolarna timme efter timme intensivt
stirrande på andra patienter som springer
runt i en fyrkantig ring. Därefter springer
de själva ett par varv och får för det
olikfärgade plastband som de visar stor
glädje över, ibland besvikelse. Uppskattat
värde på plastbanden är i storleksordning
är 10-15 öre. Utgifter under en sådan dag
ligger mellan 500 och 800 kr.

Det finns även andra symptom, som tex
när patienten ses springa omkring i skog
och mark, med ett långt snöre mellan hunden
och sig själv. Vilket för all del förefaller vara
ett bättre sätt än ensam springa omkring med
ett tomt koppel. Om hunden någon gång
stannar vid en pinne kan stor glädje och
tillfredställelse både höras
och ses hos patienten.

När ovan beskrivna symptom känns igen
finns det ingen tvekan om att sjukdomen
redan fått fäste och all behandling kan vara
resultatlös. För största möjliga chans att
bota en person som drabbas av hundägande,
bör samtalsterapi sättas in redan vid det
första symptomet.
Omyndigförklarande är inte att rekomendera,
trots att det förekom förr.
Vetenskapliga undersökningar
har visat att patienterna själva inte upplever
sin sjukdom som speciellt besvärande.
Då de i regel är ganska glada och nöjda
kan man med gott samvete låta dem hållas
o se dem som pittoreska inslag i vårt samhälle.

Leg.Psyk Bess R.Wisser

Lär nog bli långtidssjukskriven i denna sjukdom ;)