Susihus

Det har varit lite stiltje på bloggen, vi har kämpat med lite tuffa saker den senaste tiden. Bono har blivit sämre, första helgen i juni blev han plötsligt blockhalt och knät svullnade, han var mycket berörd och det märktes att han hade ont. På måndagen ringde jag djursjukhuset här i staden, men chefsveterinären som jag har nämt tidigare i ett inlägg ville inte träffa oss. Utan meddelade att det är inget att göra, vila och inflammationsdämpande mediciner....

Nöjde mig inte riktigt med det utan jag stoppade in Bono i bilen och körde 25 mil till Göteborg och Blå Stjärnan där de tog emot oss och la in Bono. De spolade knäleden satte in antibiotika och jag fick hämta ut honom dagen därpå. Hade fått en tid till artroskopi hos dem den 14 juni, för att reda ut varför.

I torsdags lämnade jag in min goa, glada herre och sen under ett kundmöte ringer veterinären och säger att det är en korsbandsskada. Det kände han innan han ens hade öppnat honom, ok då opererar vi det då beslutar vi. En timme senare ringer han igen och jag sitter fortfarande på samma möte, hinner gå ut från mötet. Vilket var tur för då säger han att det finns inget att göra. Allt är bara en stor sörja i knät, han har haft en infektion som har frätt bort den första stora operationen vi har gjort, frätt bort hela korsbandet och han rekommenderar att Bono aldrig ska få vakna upp igen. Marken försvinner under mig och jag bara skriker rätt ut...

Tårarna väller upp och jag säger att det går inte, jag var inte riktigt klar med den tanken alls. Då har vi 2 alternativ då säger han, syr igen och gör inget eller opererar för korsbandsskadan. I det läget tar jag tag i det sista strået och hoppet som finns och ber om en korsbandsskada. Han säger ok och vi lägger på. Då faller jag till marken och mina goa kollegor får ta hand om mig.

Efter operationen ringer han upp igen och ber om ursäkt att han hade kommit med så tråkiga besked... Operationen har gått bra och hade det bara varit att det var korsbandsskadan så sa han hade det sett bra ut. Men nu har Bono allt det andra vilket gör att det är en riskfylld framtid. Om han klarar detta så kommer han att definitivt bli en sjukpensionär och aldrig komma tillbaka som en aktiv bruksschäfer.



Bild: Susihus

Han är så lycklig över att vara hemma igen hos oss och sin älskade trädgård!

Kvalen har varit många gjorde vi rätt, men jag kände att jag var tvungen att kämpa och hoppas, för denna goa glada kille som älskar livet. Hade jag inte gjort det så tror jag att jag hade ångrat mig att jag inte försökte. Håller tummar och tassar att han fixar detta. Fast jag vet att det är kritiskt med tanke på att hans kropp har stött bort den första operationen. Bono behöver verkligen en liten lyckostjärna över sig nu.

Håll tummar och tassar för oss idag! Idag har vi återbesök av veterinären som opererade Bono båda gångerna i feburari så det är lite nervöst. Hoppas att min målbild på midsommar håller...vill att han ska vara frisk tills dess.



Bild: Susihus

Jag tycker att vi gör framsteg, han går bättre och bättre. Håller nere tassen mer och mer även när han står stilla. Igår gick han superbra på water walken, idag har vi gått med viktmanschetter och imorgon blir det simning. Hoppas nu att det går bra idag!

Hemma igen efter ett par intensiva dagar i Malmö och Köpenhamn med mycket jobb men väldigt skoj. Dock har min kollega delat med sig av en förkylningsbacill så det kliar i halsen och jag känner mig superhängig idag. Har spenderat mycket av dagen i soffan...

Igår var det ett år sen vi var tvungna och ta bort vår älskade kung Kenzo.


Bild: Susihus

Ett år fullt av saknad. Denna goa, vackra och kloka hund som fick leva ett långt och härligt hundliv. Han blev nästan 13 år och det var bara de sista månaderna som han blev riktigt gammal och hans goa hälsa svek honom. Han åkte skidor med mig hans sista vinter, så han var verkligen vid god vigör in i de sista.

Denna ljuvliga herre kommer alltid att ha en speciel plats i mitt hjärta
Älskad och saknad vår älskade Kenzo.